Så skrev Nationalteatern på 70-talet. De växte upp i en tid då arbetarrörelsen var väldigt stark och progmusiken tog fart genom band som nämnda Nationalteatern och Hoola Bandoola band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius i spetsen. Själv är jag född på 80-talet och växte upp med leksaker som He-Man, Action Force och Battle Beasts. Jag såg filmer med Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Van Damme. Ni vet, actionhjältar som faktiskt såg ut att kunna sparka röv, inte som de bleka motsvarigheter som finns numera. Vem som skulle vinna i en fight mellan Rambo och… tja, Edward i Twilight, behöver vi väl knappast rösta om? Alla människor är på något vis präglade av sin uppväxt, på gott och ont, vare sig de vill erkänna det eller inte. Även om jag bara var ett yngel under 80-talet så är det decenniet som faller mig mest i smaken. Hårdrocken var som bäst då, filmerna, estetiken… ja, det mesta. Alla var på något vis lyckliga på 80-talet. Det var högkonjunktur och låg arbetslöshet. Mina favoritband åkte runt med stora scenshower som var larger than life. Jag fick själv aldrig chansen att se dem eftersom man bara var en parvel då men inspelningar från den tiden vittnar om storslagenheten. Allt var stort och mäktigt. Less is more var ett begrepp de inte höll med om. Sen kom 90-talet med lågkonjunktur, arbetslöshet och grunge. När det kommer till mitt intresse för styrketräning och min fascination för fysisk excellens, kan man säkerligen spåra viss påverkan till barndomens dagar och den tidsanda som rådde när jag växte upp. Vi är alla barn av vår tid antar jag.
 |
Chuck vare med er.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar